Den om molnen

Jag är i himmelen. Inte död som man antagligen "ska" vara om man är där, utan fullt levande, full med sprudlande energi och superglad. Det är blå himmel, en fin dag minsann!


Jag är på ett stort fluffigt sockervaddskonsistensmoln och långt långt under mig och molnen ligger jorden, pyttesmå är husen och människor är som smulor. Också pyttesmå.


Jag är inte själv i den sagolika himmelen, jag registrerar speciellt en någonlunda ung kvinna som hoppar från moln till moln med högljudda lyckoskrik.
Jag följer självklart den smått galna damens påfund och börjar själv hoppa från moln till moln, dock skriker jag inte, i alla fall inte som en galning.


Känslan av att hoppa runt på stora fluffiga sockervaddskonsistensmoln är...hur ska man säga... obeskrivlig... bättre än Liseberg!
Jag hoppar runt ett bra tag innan det plötsligt börjar regna från molnen.
Då inser jag att molnen håller på att försvinna, de regnar bort!
Man börjar allt lättare kunna skymta marken långt där nere då molnen sakta men säkert regnar bort.


Paniken börjar nu stiga allt mer. Jag är inte rädd för att ramla ner och bli platt som en pannkaka, jag är rädd för att RAMLA. Önskar inte få den där sugande känslan i magen.
Jag ser den smått galna kvinnan hoppa upp till ett lite större moln som befinner sig ovanför mig. Där sitter fler människor.


Jag hoppar efter kvinnan och ser sedan vad de andra håller på med. De sitter och syr konstant i molnet för att det inte ska regna bort. Jag får nål och tråd och börjar sedan som de andra, sy som en galning. Sedan vaknar jag.